Kranialnerver

Kranialnerver är tolv par nerver som utgår direkt från hjärnan och ansvarar för motorik, känsel och sinnesfunktioner i huvud och hals. De spelar en avgörande roll i allt från ögonrörelser och ansiktsmimik till hörsel, lukt och sväljning. Här får du en tydlig översikt över kranialnervernas funktion och klinisk betydelse.

Vad är kranialnerver?

Kranialnerver (hjärnnerver) är en grupp på tolv nervpar som utgår från hjärnstammen eller storhjärnan och försörjer delar av huvudet, ansiktet, nacken och vissa inre organ. De skiljer sig från ryggmärgsnerver genom att de inte går ut från ryggmärgen, utan från kraniets nedersta delar, där de passerar genom särskilda öppningar i skallbenet.

Varje kranialnerv har ett specifikt nummer (I–XII) och ett namn som beskriver dess funktion eller förlopp. Några nerver är rent sensoriska, andra är motoriska och vissa har blandad funktion. De möjliggör våra sinnen – syn, hörsel, lukt och smak – men också rörelser i ögon, käke, ansikte, svalg och tunga. Deras roll är central i både vardagliga och livsviktiga funktioner som att tugga, prata, blinka och andas.

Översikt: Funktioner hos de tolv kranialnerverna

Varje kranialnerv har en unik funktion:

N. olfactorius (I) – Lukt
N. opticus (II) – Syn
N. oculomotorius (III) – Ögonrörelser, pupillreaktion
N. trochlearis (IV) – Nedåtriktad ögonrörelse
N. trigeminus (V) – Ansiktets känsel, tuggmuskler
N. abducens (VI) – Sidoblick
N. facialis (VII) – Ansiktsmuskler, smak på främre tungan
N. vestibulocochlearis (VIII) – Hörsel och balans
N. glossopharyngeus (IX) – Smak, svalgreflexer
N. vagus (X) – Inre organ, stämbandsrörelser, svalg
N. accessorius (XI) – Axel- och nackrörelser
N. hypoglossus (XII) – Tungans rörelser

De flesta av dessa nerver verkar endast i huvud/halsregionen, men n. vagus (X) har förgreningar till hjärta, lungor och mag-tarmkanalen och är därmed en viktig spelare även i det autonoma nervsystemet.

Symtom vid skador på kranialnerver

Skador eller sjukdomar som påverkar kranialnerverna kan leda till mycket specifika symtom beroende på vilken nerv som är drabbad. Vanliga tecken inkluderar:

Synbortfall eller dubbelseende (n. opticus, n. oculomotorius, n. trochlearis, n. abducens)
Ansiktsförlamning eller tics (n. facialis)
Känselbortfall i ansiktet eller tuggsvårigheter (n. trigeminus)
Yrsel och hörselnedsättning (n. vestibulocochlearis)
Sväljningssvårigheter, heshet, förändrad hjärtrytm (n. glossopharyngeus, n. vagus)
Förlamning i tunga, axlar eller nacke (n. hypoglossus, n. accessorius)

Bells pares, trigeminusneuralgi och akustikusneurinom är exempel på sjukdomar som involverar kranialnerverna.

Orsaker till kranialnervspåverkan

Skador på kranialnerverna kan orsakas av en rad tillstånd, såsom:

Stroke eller blödning i hjärnstammen
Tumörer (exempelvis hjärntumörer eller acustikusneurinom)
Infektioner som borrelia, herpes eller meningit
Inflammationer, som vid multipel skleros
Tryck från kärl eller benstrukturer
Trauman mot skallen eller ansiktet

Diagnosen ställs ofta genom klinisk neurologisk undersökning, kompletterad med bilddiagnostik (t.ex. MR eller CT) och ibland lumbalpunktion.

Undersökning och diagnostik

En neurologisk kranialnervstatus innebär att varje nerv testas systematiskt. Det inkluderar tester av lukt, synfält, ögonrörelser, ansiktskänsel, mimik, hörsel, svalgreflexer, röst, axelrörelser och tungmotorik. Dessa tester kan avslöja subtila avvikelser som är viktiga för att lokalisera en skada i hjärnan eller nervbanor.

Vid misstanke om kranialnervspåverkan används ofta magnetkameraundersökning (MR) för att visualisera eventuella skador i hjärnstammen, skallbasen eller kringliggande strukturer.

Behandling och prognos

Behandlingen beror på orsaken. Vid inflammation kan kortison eller antivirala läkemedel hjälpa. Tumörer kräver kirurgi eller strålning. Vissa nervskador, exempelvis Bells pares, läker ofta spontant men kan behöva stödjande behandling. Rehabilitering med fysioterapi, logopedi eller arbetsterapi kan vara avgörande för återfå funktion, särskilt vid långvariga symtom.

Tidigt insatt behandling ökar ofta chanserna till återhämtning, särskilt om symtomen uppträder akut och vården nås snabbt.