Urinvägsinfektion hos äldre kvinnor

Urinvägsinfektion hos äldre kvinnor – symtom, orsaker och behandling

Urinvägsinfektion, ofta förkortat UVI, är en av de vanligaste bakteriella infektionerna hos kvinnor – och äldre kvinnor utgör en särskilt utsatt grupp. Med stigande ålder förändras kroppen på flera sätt som kan påverka urinvägarnas hälsa. Det som gör UVI hos äldre kvinnor särskilt utmanande är att symtomen inte alltid är tydliga. Klassiska tecken som sveda vid urinering eller trängningar kan saknas helt – istället kan infektionen visa sig genom förvirring, trötthet, aptitlöshet eller urinläckage. Det gör att infektionen ibland misstolkas eller upptäcks sent.

Efter klimakteriet minskar östrogennivåerna, vilket gör slemhinnorna i underlivet och urinvägarna torrare och mer sårbara för bakterieangrepp. Den naturliga bakteriefloran förändras, och infektionsskyddet försvagas. Kombinationen av hormonella förändringar, nedsatt blåsfunktion och eventuella sjukdomar som diabetes eller neurologiska besvär ökar risken för UVI markant i den äldre åldersgruppen.

Varför drabbas äldre kvinnor lättare?

Det finns flera orsaker till att urinvägsinfektioner blir vanligare efter 65 års ålder. Östrogenbrist spelar en central roll – när slemhinnorna i urinröret och slidan blir tunnare förlorar de sin skyddande funktion. Samtidigt kan blåsan tömmas sämre, vilket gör att urin blir kvar och bakterier får lättare fäste.

Många äldre kvinnor har också andra faktorer som påverkar urinvägarna negativt: kateterbehandling (KAD), nedsatt rörlighet, förstoppning som trycker mot urinblåsan, eller sviktande hygienrutiner på grund av fysisk eller kognitiv funktionsnedsättning. Även sjukdomar som diabetes kan öka sockernivån i urinen – vilket skapar en mer gynnsam miljö för bakterier.

Återkommande infektioner är inte ovanliga. Har man haft en UVI tidigare ökar risken för nya utbrott, särskilt om grundorsaken inte har åtgärdats.

Hur yttrar sig UVI hos äldre kvinnor?

Symtomen skiljer sig ofta från dem man ser hos yngre kvinnor. Istället för tydlig sveda eller ökad urinfrekvens kan den äldre kvinnan uppvisa mer diffusa eller ”tysta” symtom. Plötslig förvirring är ett vanligt tecken och kan ibland vara det enda som märks. Andra möjliga symtom är ökad trötthet, nedsatt aptit, nya inkontinensbesvär eller en känsla av sjukdom utan uppenbar orsak.

Smärta i nedre delen av magen, ryggvärk eller feber förekommer också – men kan vara svårare att upptäcka om patienten inte kan uttrycka sig tydligt. Därför är det avgörande att vårdpersonal och anhöriga är uppmärksamma på beteendeförändringar eller försämrat allmäntillstånd.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen ställs genom en kombination av symtombeskrivning, kroppslig undersökning och laboratorietester. Läkaren kan använda ett urinprov (sticka) för att identifiera tecken på bakterier, vita blodkroppar eller nitrit – som tyder på infektion. För att få en exakt bild av vilken bakterie som orsakat infektionen görs ofta en urinodling.

Vid osäkerhet, eller om patienten upprepade gånger drabbats av infektioner, kan ytterligare undersökningar bli aktuella. Det kan handla om att kontrollera om urinblåsan töms ordentligt, eller att bedöma allmäntillståndet med hjälp av blodprov. Vid behov kompletteras med ultraljud för att se om det finns resturin eller annan blåspåverkan.

Behandling och läkemedel

Urinvägsinfektion behandlas oftast med antibiotika, och valet av preparat anpassas efter vilken bakterie som hittats i urinodlingen. Behandlingen kan vara kort (3–5 dagar) eller längre beroende på patientens tillstånd. Vid mer omfattande infektion, feber eller påverkat allmäntillstånd kan intravenös antibiotika på sjukhus bli aktuellt.

För kvinnor efter klimakteriet kan lokal östrogenbehandling i form av kräm eller vaginaltabletter bidra till att stärka slemhinnorna och minska risken för återfall. Det är en enkel och ofta effektiv förebyggande insats.

Behandling bör också omfatta bakomliggande faktorer. Om infektionen uppstår på grund av t.ex. förstoppning, inkontinens eller kateteranvändning är det viktigt att dessa problem hanteras för att förhindra nya infektioner.

Kan urinvägsinfektion hos äldre kvinnor förebyggas?

Ja, det finns flera saker man kan göra för att minska risken för UVI:

• Lokal östrogenbehandling kan förbättra slemhinnornas motståndskraft mot bakterier.
• Goda urinvanevanor – att tömma blåsan regelbundet och helt – är viktigt.
• Vätskeintag är avgörande: att dricka tillräckligt hjälper till att spola ut bakterier från urinvägarna.
• God hygien är viktig, men överdriven rengöring eller starka produkter kan skada skyddande bakterieflora.
• Undvik långvarig kateteranvändning om det inte är absolut nödvändigt.
• Förebygg förstoppning genom rörelse och kost med fibrer, eftersom en trög mage kan påverka blåsfunktionen.
• Regelbunden vårduppföljning är klokt vid återkommande besvär.

Sammanfattning – vad är viktigt att känna till?

Urinvägsinfektion hos äldre kvinnor är vanligt men kan vara svårt att upptäcka eftersom symtomen ofta skiljer sig från dem hos yngre. Förvirring, trötthet, urinläckage eller aptitlöshet kan vara tecken på infektion, särskilt i kombination med feber eller ryggont.

Med rätt behandling blir de flesta helt återställda, men nyckeln är att identifiera infektionen i tid. Närstående och vårdpersonal spelar därför en viktig roll genom att uppmärksamma förändringar i beteende och allmäntillstånd. Genom att förebygga återfall med god vätskebalans, lokal östrogen och uppföljning kan många äldre kvinnor undvika onödigt lidande.

Dela: