Klitoris – En omfattande översikt

Klitoris, som i dagligt tal ofta kallas kittlare eller klitta, härstammar från det latinska ordet clitoris och det grekiska ordet kleitoris, vilket betyder “liten kulle”. Det är en del av kvinnliga könsorgan som är särskilt känslig för sexuell stimulering hos kvinnor och hona av andra däggdjursarter. Den synliga delen av klitorisen finns precis ovanför öppningen […]
Innehåll:

Klitoris, som i dagligt tal ofta kallas kittlare eller klitta, härstammar från det latinska ordet clitoris och det grekiska ordet kleitoris, vilket betyder “liten kulle”. Det är en del av kvinnliga könsorgan som är särskilt känslig för sexuell stimulering hos kvinnor och hona av andra däggdjursarter. Den synliga delen av klitorisen finns precis ovanför öppningen till urinröret. Klitorisen består av svällkroppar som kan bli större vid sexuell upphetsning. Den motsvarar funktionellt mannens ollon. Till skillnad från mannens urinrör, som löper genom ollonet, passerar kvinnans urinrör inte genom klitorisen. Detta är annorlunda hos den fläckiga hyenan, där urinröret faktiskt går genom klitorisen. Intressant nog har även lemurer och spindelapor ovanligt stora klitoriser.

Klitorisen är den mest känsliga erogena zonen hos kvinnor, spelar en central roll i kvinnlig sexuell tillfredsställelse. Under embryoutvecklingen hos däggdjur uppstår klitorisen från den genitala tuberkeln, en struktur som är identisk hos både manliga och kvinnliga embryon. Dess utveckling till antingen en klitoris eller en penis beror på androgennivåerna i fostret, och det finns variationer i storlek och känslighet. Klitorisollonet, som ofta är jämförbart i storlek med en ärta, har ungefär 8 000 nervändar. Huvuddelen av klitorisen, som är ungefär 10 cm lång och består av två grenar, ligger inuti kroppen.

Kunskapen om klitorisens funktion och betydelse var förbisedd under lång tid, och studier om detta organ har ofta stött på motstånd på grund av tabun kring kvinnlig sexualitet. I vissa samhällen har kvinnors sexuella njutning ansetts som ett hot mot social ordning, vilket lett till praktisering av kvinnlig könsstympning – inkluderande av klitorisen och ibland andra delar av könsorganet – som ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet. Sedan 1960-talets sexuella revolution har dock synen på kvinnlig sexualitet förändrats i många delar av världen, och förståelsen för klitorisens betydelse för kvinnlig orgasm och onani har ökat.

Utveckling av klitoris

I däggdjursfoster avgörs könet av den spermie som befruktar ägget, där spermien bär antingen en X- eller Y-könskromosom. Könsdifferentieringen börjar omkring 8-9 veckor efter befruktningen, och den grundläggande könsutvecklingen hos fostret avslutas vid cirka den 16:e graviditetsveckan.

Klitorisen utvecklas från den genitala tuberkeln hos embryot, en fallisk struktur i bäckenregionen. Denna struktur hos flickfoster utvecklas till klitorisen, medan den hos pojkar växer till att bli penisollonet och penis. Närvaron av testosteron orsakar att tuberkeln växer och formar sig till en penis. Urogenitala vecken, som är utsträckta strukturer vid urinrörets mynning, smälter samman och omsluter det urogenitala hålrummet (sinus urogenitalis) runt det elastiska urinröret. Dessa vävnader omvandlas också hos embryot till antingen pung (hos pojkar) eller blygdläppar (hos flickor). Inuti kroppen utvecklas urinblåsan från ena änden av det urogenitala hålrummet, medan förgården bildas i den andra änden.

Utan tillräcklig utsöndring av testosteron stoppas fallosens tillväxt och utvecklas istället till en klitoris. Men en överdriven mängd manliga könshormoner kan leda till att klitorisen fortsätter växa, resulterande i det medicinska tillståndet klitoromegali. Detta kan inträffa antingen under fosterstadiet eller genom administrering av manliga könshormoner senare i livet.

Utformning av klitoris

Hos människan varierar klitorisen i längd, vanligtvis mellan 7 och 13 cm. Det som syns av klitorisen är bara en mindre del av hela organet. Klitorisskaftets inre del sträcker sig upp mot blygdbenet där det är förankrat. Efter en böj fortsätter klitorisens rot bakåt, likt den del av mannens penis som finns inuti kroppen och fungerar som stöd.

I klitorisen finns två olika sorters vävnader. Den första typen är svampig och kan bli erigerad när blod samlas i dess blodkärl. Den andra typen av vävnad har inte förmågan att bli erigerad, även om den också innehåller blodkärl.

Ollonet

Den del av klitorisen som syns är ollonet (även känd som glans clitoridis eller glans clitoris), placerat strax ovanför urinrörets mynning där de inre blygdläpparna möts. Storleken på detta ollon varierar betydligt, från mindre än ett knappnålshuvud till storleken på en fingertopp.

Under sexuell upphetsning blir klitorisollonet svullet, erigerat och skiftar i färg från blekrosa till blålila. Direkt beröring av ollonet kan ge en mycket intensiv sexuell stimulering. Detta område har den högsta koncentrationen av nervändar i kroppen, med upp till fem gånger fler känselceller än hela mannens ollon. För vissa kan direkt stimulering av ollonet vara smärtsamt.

Ollonet är klitorisen yttersta och enda yttre del. Denna ärtliknande utväxt är kopplad till cirka 8 000 nervändar, men det råder delade meningar om huruvida själva ollonet består av erigerbar vävnad.

Klitorishuvan

Klitorisollonet är delvis skyddat av klitorishuvan (preputium), som är anatomiskt lik mannens förhud och är sammankopplad med de inre blygdläpparna. Liksom på de inre blygdläpparna, producerar klitorishuvan en substans kallad smegma. Hos unga flickor är klitorishuvan ofta sammanväxt med ollonet, men denna sammansmältning brukar upplösas över tid, vilket gör det möjligt att förflytta huvan fram och tillbaka.

Utformningen och placeringen av klitorishuvan skiljer sig åt mellan olika individer. I fall där klitorishuvan är trång och svår att dra tillbaka kan smegma ansamlas runt klitorisen, vilket kan orsaka irritation. Smegmans talgliknande produktion är som mest framträdande hos yngre individer.

Skaftet och skänklarna

Under klitorishuvan fortsätter klitorisollonet in i klitorisskaftet (corpus clitoridis), som vanligen är omkring 3–4 cm långt. Under erektion kan skaftet ofta ses som en smal ås mellan de övre delarna av de yttre blygdläpparna, när dess position flyttar sig framåt/utåt. Klitorisen går från att vara nästan platt längs med kroppen till en mer upprätt vinkel, med toppen pekande nedåt, vilket gör hela dess storlek mer synlig.

Runt urinröret och slidöppningen delar klitorisskaftet sig i två skänklar, Crus sinistrum (vänstra klitorisskänkeln) och Crus dextrum (högra klitorisskänkeln), som formar ett uppochnedvänt V eller liknar ett nyckelben. Dessa skänklar, ibland kallade de bakre fria skänklarna, är lätt vinklade och fäst vid bäckenets blygdben och sittben, placerade mellan slidans botten och ändtarmen. Skänklarnas längd kan variera.

Det finns ingen direkt korrelation mellan klitorisen eller dess delars storlek och en kvinnas ålder, kroppslängd eller vikt. Dock kan en kvinna som har fött barn ha en något förstorad klitoris.

Klitorisklyftor

Inom området av klitorisskänklarna finns två svällkroppar, som ofta kallas klitorisklyftor, och de sträcker sig upp till 9 cm i längd, men är vanligtvis omkring 5 cm. Dessa svällkroppar omsluter öppningarna till urinröret och slidan och ligger tätt intill slidan bakom de yttre blygdläpparna. I vissa fall betraktas klyftorna som separata organ med en sekundär anknytning till klitorisen. De är dock mer nära relaterade till klitorisen än till exempelvis förgården och består av en liknande typ av vävnad. Tidigare texter antydde att svällkropparna omgav hela förgården, men modern uppfattning är att de inte sträcker sig runt under förgården.

Under sexuell upphetsning ökar storleken på hela klitoriskomplexet, inklusive de båda klitorisklyftorna, vilket leder till att vulvan expanderar utåt. Dessutom sväller slidans slemhinna under denna process.

Funktion hos klitoris

Klitorisen, med sina mångfaldiga utlöpare och nervändar, är kapabel att generera sexuell upphetsning antingen genom direkt stimulans eller indirekt, som vid penetration. Denna upphetsning kan leda till orgasm under såväl samlag som onani. Kvinnors känslighet och förmåga att uppnå upphetsning varierar; vissa kan uppleva flera orgasmer efter varandra, medan andra behöver en paus efter orgasm då klitorisen kan bli överkänslig vid beröring.

Klitorisen har som sin primära funktion att skapa njutning. Den är den del av kvinnokroppen där flest nerver möts, och storleksvariationer påverkar inte dess känslighet eller förmåga att ge sexuell tillfredsställelse. Klitorisen är involverad i kvinnans sexuella njutning på olika sätt, dels genom dess många delar och nerver. Dessa nerver kan sträcka sig 12 till 13 cm ned längs insidan av låren och är genom ligament och muskler kopplade till andra delar av kvinnans underliv. Ett område nära den främre slidväggen, kallat G-punkten, är särskilt känsligt hos vissa kvinnor och ligger i närheten av klitorisen inre delar.

Sexuell upphetsning, speciellt via klitorisen, anses hos människor och andra primater vara viktig för att skapa stabila parrelationer och god föräldraskap, delvis genom utsöndringen av oxytocin. Klitorisen erbjuder kvinnor en källa till njutning och avkoppling genom onani och bidrar till upptäckten av personlig lust och njutning.

Etymologi och tidig forskning

Ordet “klitoris” har sitt ursprung i antikens Grekland och är över 2 500 år gammalt. Den grekiska läkaren Hippokrates kallade organet “columnella” (liten pelare), medan Avicenna benämnde det “albatra” eller “virga” (stav). Ordet klitoris, i dess grekiska form “kleitoris”, användes först av Rufos av Efesos runt år 100 e.Kr., men blev allmänt känt först på 1700-talet, introducerat i engelskan 1615 via en latinsk anatomibok.

1559 beskrev Realdo Colombo, en italiensk forskare vid universitetet i Padua, klitorisen i sin skrift “De re anatomica”, som han ansåg vara kvinnans njutningens hemvist. Han noterade att den växte vid beröring och liknade den vid en penis. Colombos syn delades dock inte av alla, inklusive hans lärare Andreas Vesalius, som ansåg den vara en överflödig kroppsdel hos friska kvinnor.

Från antiken till 1500-talet trodde man att manliga och kvinnliga könsorgan var lika, men enklare hos kvinnor och inåtvända. Uppdagandet av ägg och spermier förändrade synen på kvinnans sexuella identitet, ofta reducerad till en passiv roll som mottagare av sperma och barnafödare. Denna syn på mannen som aktiv och kvinnan som passiv stöddes av tänkare som Emanuel Swedenborg och Jean-Jacques Rousseau.

1844 gjorde Georg Ludwig Kobelt betydande framsteg i forskningen om klitorisen, där han detaljerat beskrev dess struktur och funktion. Han föreslog att klitorisollonet var mer känsligt än slidan på grund av dess nervtäthet.

Trots detta förblev kvinnlig sexualitet tabubelagd, och klitorisen sågs ofta bara i samband med fortplantning. I slutet av 1800-talet ansågs ibland borttagning av klitoris vara en kur mot mentala sjukdomar, epilepsi och hysteri. Senare försummades klitorisen inom psykologin, exempelvis av Sigmund Freud, som ansåg att klitorisnjutning var tecken på omogenhet och att en kvinna endast blev mogen genom vaginal stimulering.

På svenska har klitorisen varit känt sedan 1800-talets början och kallats olika namn som blygdtunga, skamtunga, och kittlare, samt olika slanguttryck.

Kvinnlig sexualitet har ofta i manligt dominerade samhällen setts som ett hot mot etablerade könsroller och strukturer, där klitorisen ibland betraktats som ett sätt att kontrollera kvinnan.

Senaste forskning om klitoris

Historiskt har den anatomiska förståelsen för klitorisen varit bristfällig, delvis på grund av kulturella tabun och ovilja att utforska ämnet djupare. Traditionellt har klitorisen inte ansetts lika viktig som mannens penis, som ofta ses som mer aktiv i sexuellt sammanhang.

Det var först under det sena 1900-talet som klitorisen började uppmärksammas mer för dess sanna storlek och betydelse, och dess likheter med manliga könsorgan blev tydligare. Sexualforskaren Alfred Kinsey lyfte fram klitorisen som en central källa till kvinnlig orgasm, men detaljerad beskrivning saknades. Under 1970-talet, i samband med kvinnorörelsen och ökad diskussion om kvinnlig sexualitet, började kunskapen om klitorisen spridas mer.

1987 föreslog forskaren Josephine Lowndes Sevely att män också kunde ses som att ha en klitoris, genom att jämföra svällkropparna i mannens penis med kvinnliga motsvarigheter. Det var dock först 1998 som urologen Helen O’Connell från Australien avslöjade klitorisen verkliga storlek och struktur. Tidigare anatomiböcker hade fokuserat på att undvika vissa nerver och blodkärl vid operationer på manliga könsorgan, medan kvinnors anatomi mest var baserad på spekulationer.

Sedan 1960-talet har pornografin bidragit till att göra kvinnliga könsorgan, inklusive klitorisen, mer synliga. Dessa framställningar är dock ofta avsedda för underhållning och riktade mot en manlig publik, vilket innebär att de inte alltid är anatomiskt korrekta. Dessutom tenderar dessa berättelser att fokusera mer på penetration och manlig njutning, vilket ofta ger klitorisen en sekundär roll.

Publicerad:
Uppdaterad:
Faktagranskad av:

Vi på Kliniklistan.se strävar alltid efter att ge dig den mest pålitliga informationen i våra guider. Just nu är vi på jakt efter en hjälpande hand från någon med expertkunskap inom vården för att kolla över den här guiden. Även om vi redan har samlat information från pålitliga källor, skulle vi verkligen uppskatta din expertis!

Om du är legitimerad inom vården och känner för att göra en god gärning genom att granska vår guide, skulle vi bli superglada om du vill fylla i dina kontaktuppgifter här. Vi ser fram emot att höra ifrån dig! 🌟

Källor:

Inga källor har angetts

Relaterade inlägg:
Relaterade behandlingar: